VÄNSKAPER GÅR SÖNDER

Fin. Fine. Slut.

Det räcker nu.

Kritik. Fobi. Konspirationsteorier.

Vänner kallar varandra för "rasister" och anklagar varandra för otillbörliga saker.

Nervositet, slarv och hat gör att man inte längre lyssnar eller läser innantill de artiklar som delas.

Men det är stor skillnad mellan att ge saklig kritik till att vara rädd och skräckslagen (fobi) för en företeelse.

När sakargumenten tryter drar man till med att Den Andre kommer med konspirationsteorier.

Det är mycket märkligt.

Vänskaper går sönder.

Så tomt utan vänner.

Landet Israel och de judiska folket är en vattendelare som skiljer människor åt här i vår fredliga del av världen. Det är inte bara upprörda känslor - det är en andlig kamp där åsikterna går mycket djupare än bara till verbala angrepp.

Det är två år sedan terrororganisationen H*mas angrepp Israel.

Deras motto är att utrota judarna.

Israels motto är att försvara sitt land och folk.

Det är en milsvid skillnad!

Och medan jag skriver hör jag om fredsavtal och frisläppande av gisslan - samtidigt som det välsignade regnet faller över Israel - SHALOM!

Shalom.

Men jag undrar, medan vänskapsband går sönder, vad som händer i vårt eget land:

Var det så här det kändes i Tyskland då nazismen tog fart?

Hatet förblindade alla så att det kändes självklart att judar skulle utrotas? Har vi inte lärt någonting?!

Det palestinska hatet är ju detsamma som det nazistiska.

Och vi tillåter dessa demonstrera på våra gator...?!

Vanliga människor tar ställning och hör olika rapporter. 

Vänskaper går sönder.

Jag står upp för mina judiska vänner och landet Israel, men jag håller även fred med mina palestinska grannar.

Min "åsikt" är ingen åsikt. Det är upplevd verklighet i många instanser.

Det räcker nu.

Ta hand bara om dem som har rätt åsikter...?

Jag drar mig tillbaka. Reträtt. Sårad. Av lögnen. Av vänner som inte kunde skilja mellan sina åsikter och äkta vänskapsband.

Andra skriver bättre det jag försökt få fram.

Jag håller mig till skriften, där Jesus säger:

JAG HAR KOMMIT FÖR ATT VITTNA OM SANNINGEN OCH FÖR ATT ER GLÄDJE SKALL BLI FULLKOMLIG.

Tänk om massmedia hade samma höga ambition...

Jag har även tappat glädjen i att fotografera. Det känns som att jag tystnar på flera sätt.

Och om någon vill fortsätta läsa mina texter så kan man göra en tillbakablick. Om du öppnar Sturellas Fotoblogg på en större datorskärm ser det ut så här, med alla årtal i höger kant:

Bloggarkiv 2009 till 2025.

Mobilens lilla skärm har inte hela bilden.

Och när man inte har det, blir uppfattningen av tillvaron förminskad, precis så som jag upplever att det är i vår apokalyptiska tid.

Nobelpristagaren i litteratur från Ungern, Krasznarhorkai, menar också att vi redan lever i den apokalyptiska tiden - det är inget vi skall vänta på.

Politik är inget som skall lämnas till partipolitiska aktörer - de har inte tillräcklig kunskap i religion och kultur - utan det behövs mer samarbete med dem som inte bara tänker i ekonomi och militära termer.

Så, medan vänskapsband fortsätter gå sönder och man anklagar varandra för fobi när det handlar om berättigad kritik, så drar jag mig tillbaka.

Det räcker nu.

Många av mina "vänner" har blivit tysta nu när Trump är den ende ledare som lyckats åstadkomma den första bräckliga freden runt Israel. Det passar inte deras narrativ. Inte ens att gisslan är släppt?!

Jag har fått mycket medhåll i det tysta under åren, men det räcker inte längre.

Mängden påhopp är större än uppmuntran. Kanske har jag fel.

Men reträtten är nödvändig.

Jag har inte skrattat på länge.

Hoppas du finner andra texter att läsa.

Tills vi hörs igen,

Jesus får sista ordet:

NI HAR INTE UTVALT MIG, UTAN JAG HAR UTVALT ER

OCH BESTÄMT ER TILL ATT GÅ UT I VÄRLDEN OCH BÄRA FRUKT, FRUKT SOM BESTÅR,

OCH DÅ SKALL FADERN GE ER VAD NI ÄN BER HONOM OM I MITT NAMN.

DETTA BEFALLER JAG ER; ATT NI SKALL ÄLSKA VARANDRA.

Joh 15:16

Jesus, stilla även denna storm!

- inte hoppa på varandra med slagord.

Nu väntar den lugna hösten och att Mjällby AIF förhoppningsvis vinner guld i Allsvenskan. 

Det får vara tillräckligt just nu.

Krasznarhorkai sa "att punkten tillhör Gud, därför skriver jag bara kommatecken,,,,"

Då gör jag likadant, , , , , och återkommer i december, , , 

Helene F Sturefelt, , ,

Aulawaabel nr 2.

LÄTTLÄST ELLER TRÄNA HJÄRNAN?

Tränar vi våra sinnen?

Vi går till gymmet och tränar kroppen. Men när tränar vi hjärnan?
Det finns lättsmälta program och förenklad populärvetenskap, men när får hjärnan lite motstånd?

Nobelpristippade Alexis Wright från Australien röner just nu stor uppmärksamhet. Hennes litteratur anses som en utmanande läsning och fjäskar inte för läsaren.

Tegelstensromanen "Praiseworthy" har ca 700 sidor, där man får följa en aboriginsk familj som drabbas av ett oroväckande dimmoln där de bor.

Alexis Wright ville fånga tidsandan och visa hur människor runt om i världen är sammankopplade med varandra, och med naturen.

Nobelpristippade Alexis Wright.

Det tog henne tio år att skriva denna jätteroman.

Hon verkar skriva meningar med bisatser, precis som Paulus gör i sina brev, och det gör att en enda mening kan bli en halv sida lång. Det är utmanande att läsa, menar många.

Alexis Wright säger:

- Det finns mycket litteratur idag som är lättläst. Böcker kommer och går. Det finns böcker som har en hållbarhetstid på bara tre-fyra veckor, och sedan är det slut och ger inte mer.

Och sedan säger hon något som träffade mig:

- Jag kan inte se mig själv skriva en bok som bara håller tre till fyra veckor! Efter all ansträngning man behöver lägga ned för att skriva en bok, så måste den hålla längre!

Vi behöver träna våra hjärnor.

Lättläst eller svårsmält?

Böcker behöver också ha ett högre värde, rent ekonomiskt.

Jag har en bekant som börjat måla, och hon har utvecklat en läcker stil som tilltalar många.

Hon kan svänga ihop en tavla på en halvtimme, sedan är den klar. Pris: 700 kr.

Min erfarenhet av att skriva böcker är att hela processen - från manus, korrektur, sättning, tryckning och distribution tar flera månader. Pris: 100 kr...

Det känns inte bra.

Enkla illustrationer.

När det gäller barnlitteratur så är det som finns på biblioteket Mycket Lättläst. Bilderna är i fokus och illustratörerna är de som gör böckerna intressanta. Författarna har i sämsta fall skrivit endast några enstaka meningar...

... vilket gör att barnen inte alls får träna sin hjärna. Än mindre sin fantasi.

För exakt ett år sedan kom del 2 ut av min barnboksserie Prästgårdsbarnen på Sjööholma. Den har inga bilder, jo, några streckgubbar, men meningen är att barnet skall blunda vid högläsningen och själv börja se bilder för sin inre syn.

- Det är mycket utmanande! sa en pappa.

- Det är nästan att kräva för mycket, sa en bibliotekarie.

Ändå var det så jag själv lärde mig läsa, och det var så fantasin utvecklades.

Prästgårdsbarnen på Sjööholma, del 2.

Jag ser fram emot det kommande priset i litteratur. Kan det bli Alexis Wright från Australien? Vad säger hon själv?

- Det är bara prat. Det är inte värt att tänka på.

Jo, lite, tycker jag.

Detta inlägg avrundas med en mening från Efesierbrevet, där Paulus har så mycket att förklara att han inte hinner sätta punkt... Ta ett djupt andetag och läs sakta:

 MÅ HAN GE ERT INRE ÖGA LJUS, SÅ ATT NI KAN SE VILKET HOPP HAN HAR KALLAT OSS TILL, VILKET RIKT OCH HÄRLIGT ARV HAN GER OSS BLAND DE HELIGA, HUR VÄLDIG HANS STYRKA ÄR FÖR OSS SOM TROR - SAMMA OERHÖRDA KRAFT SOM HAN MED SIN MAKT LÄT VERKA I KRISTUS NÄR HAN UPPVÄCKTE HONOM FRÅN DE DÖDA OCH SATTE HONOM PÅ SIN HÖGRA SIDA I HIMLEN, HÖGT ÖVER ALLA HÄRSKARE OCH MAKTER OCH KRAFTER OCH HERRAVÄLDEN, ÖVER ALLA NAMN SOM FINNS ATT NÄMNA, SÅVÄL I DENNA TIDEN SOM I DEN KOMMANDE.

Efesierbrevet kap 1 vers 18...

Detta kallar jag andlig hjärngympa, mina vänner!

Skulle inte Paulus kunna få litteraturpriset i efterskott? Tvåtusenår är inte så mycket...

Svårlästa träningshälsningar från

Helene Sture Hjärnfelt,

- barnboksförfattare.

Nobelpris till Paulus?

OROA INTE KÄRLEKEN

Heliga Birgittas klosterkyrka.

OROA INTE KÄRLEKEN
STÖR DEN INTE, FÖRRÄN DEN SJÄLV SÅ VILL!

Höga Visan 3:5.

För tjugo år sedan, den 30 september 2005, förändrades mitt liv för alltid.

Då tog jag ett sabbatsår från en dålig arbetsmiljö med icke-fungerande arbetsledning och sökte ett vikariat i Östergötland.

Där mötte jag människor som visade kärlek och hade Kristus i hjärtat. 

Det var särskilt en person som rörde vid alla mina sinnen... och ett år senare var vi gifta. Hans 50-årsfest fick hjärtat att skutta som gaseller och hindar, allt enligt den bibliska poesin!

Fåren skuttar efter hästen.

Livet för oss ibland ner i dödsskuggans dal där hoppet håller på att duka under.

Det är svårt att tro att det finns någon förändring till det bättre, men det är just det vi behöver räcka till varandra!

Denna vecka lever vi med uppmuntran från Matteus evangelium, där Jesus säger:

KOM TILL MIG, ALLA NI SOM ÄR TYNGDA AV BÖRDOR,

JAG SKALL SKÄNKA ER VILA.

Matt 11:28.

Jag läser en andaktstext skriven av Sebastian Stakset, där han säger:

- Är du trött? Är ditt liv ohållbart? Gå till Herren med dina bekymmer. Stanna kvar i hans närvaro tillräckligt länge för att du skall höra vad han vill säga dig.

Herren vill inte bara ge dig tröst för stunden. Han vill ta bort de saker som gör att du hela tiden blir trött, sliten och trasig.

Tack, Sebastian!

Från det brutna till det hela.

Men jag undrar, gäller detta alla situationer?

Gäller det dåliga chefer, att Herren vill ta bort dem ur våra liv? Gäller det tunga relationer, där vi blir klämda och skadade? Vill Herren lyfta oss ur dåliga äktenskap som knäcker tilliten?

Vad säger Herren om svåra barn och föräldraskap som inte fungerar?

Ja, vi går till Jesus i bön för att vila ut och hämta nu kraft.

Det fick jag i Vadstena.

Men kan Gud Fader i himmelen verkligen lyfta oss ut ur alla svåra relationer?

Svårt läge.

Sebastian Stakset fortsätter:

- Herren vill ge dig strategi för att ha ett rikt liv, ett liv i välsignelse.

Det är hans tankar, hans goda tankar för dig. Herren har hopp för dig.

Gå till Gud och stanna där. Då kommer han ge dig nycklar som öppnar dörrar som länge varit låsta.

OROA INTE KÄRLEKEN.

STÖR DEN INTE, FÖRRÄN DEN SJÄLV SÅ VILL.

H V 3:5.

Jag umgås med Guds kärlek. Jag utsätter mig för hans ledning i vardagen. Ändå kommer prövningarna och jag undrar varför.

- Använd min kärlek, hör jag den stilla rösten viska.

Guds röst viskar.

Och jag tänker på tonårspojken som hade en hemsk tid i högstadiet och led under tre års tid. Fnittertjejerna skrattade ut allt och alla, och lärarna missade hela tiden varifrån bråket kom, och gav fel person skulden.

Men nu i gymnasiet har det vänt. Nu är det han som är nyckelperson i klassen och lyckas få ihop även de tysta till att bli ett enda gäng!

Kärleken inväntade sin tid och nu har det vänt för honom.

Kärleken inväntade sin tid.

När det gäller arbetslivet är lösningen enklare - byt jobb! Nåja, det är inte det lättaste... Men det är värre med äktenskapet och föräldraskapet. Det byter man inte lika lätt - det sista inte alls.

JESUS SADE:

TA PÅ ER MITT OK OCH LÄR AV MIG, SOM HAR ETT MILT OCH ÖDMJUKT HJÄRTA,

SÅ SKALL NI FINNA VILA FÖR ER SJÄL.

MITT OK ÄR SKONSAMT OCH MIN BÖRDA ÄR LÄTT.

Matteus 11:29-30.

Att gå i ok med någon (ok, alltså inte = okej... utan arbetsredskapet ok som oxarna har!) innebär att man inte är ensam. Oket läggs över axlarna och man går två och två, bredvid varandra.

Det är det Jesus menar, att vi skall gå två och två med Honom.

Då blir våra bördor lättare, oavsett om det är problem i församlingen, på jobbet eller där hemma.

Nej, jag sa inte att det var lätt. Bara att det är möjligt.

Två och två.

När jag för tjugo år sedan gjorde min radikala förändring, var det mot allt sunt förnuft.

Men runt hörnet väntade ett helt nytt liv - och en kärlek i stor ödmjukhet.

Detta firar jag idag, samtidigt som jag sänder en tanke upp till himmelen, där han nu är...

Tack, Kärleken, för att Du äntligen ville bli störd 2005 och uppfylla hela mitt liv!

Med hopp för alla.

O-oroliga hälsningar,

Helene Fransson Sturefelt,

Fornåsa, den 30 september 2005.

 

KRISTINA LUGNS KÄNSLOR

Vad känner du?

Vad tänkte Kristina Lugn? Vilka känslor rörde sig inom denna originella poet?
Jag lånar hennes ord en stund.

"Inte alls dåligt" blev hennes sista diktsamling, utgiven postumt. Hennes språk är alldeles galet, som om hon klippt ihop rubriker som inte alls hör ihop. Och ändå gör de det...

Bildsättningen är min egen.

Jag citerar:

SÅ FORT NÅGON SER PÅ MIG

TAPPAR JAG ANSIKTET.

SÅ FORT JAG ÖPPNAR MUNNEN

BLIR DET DÅLIGT VÄDER.

SNART SKA ÄNNU EN MINNESBILD TÄNDAS.

DEN VINDPINADE BULLERRIDÅN I DET LILLA HUSET VID SMÄRTGRÄNSEN.

ENSTAKA SOLGLIMTAR.

RESKLÄDDA ÅLDRINGAR.

MOLLSTÄMDA BARN.

MOR HÄNGER LAKANEN PÅ TORK I FUR OCH SKOG.

FAR ÄR PÅ VINTERBETE.

JAG TROR ATT GUD HAR SLAGIT SIG PÅ KORSSTYGNEN.

(sid 55).

Treenigheten i melonen.

Det är inte "Det lilla huset på prärien", det är huset vid smärtgränsen, den jag känner i min egen kropp.

Bullret är för högt och ingen når längre igenom det massiva bruset på internetet.

"Så fort jag öppnar munnen blir det dåligt väder".

Så är det för alla profeter som säger sanningar.

Och ingen förstår längre det kristna språkbruket, utan delar in oss i antingen "extremvänster" eller "konservativhöger". 

Allt blir falskt och jag känner inte igen mig. Journalisterna har verkligen låtit Gud sticka sig på korsstygnen.

Smärtornas man.

Kristina Lugn skriver:

STRUMPORNA KLIBBAR FAST VID MINA FÖTTER.

SOFFAN KLIBBAR FAST VID MIN KROPP.

HÅRET KLIBBAR FAST VID SVÅLEN.

TANKARNA KLIBBAR FAST VID TANKEBANORNA.

KÄNSLOLIVET ÄR VATTENSKADAT.

MEN DET KONSTIGA ÄR ATT JAG ÄR SÅ UTBILDAD.

VAR SMÄRTAN SÅ STARK ATT INGENTING KUNDE TRÄNGA IGENOM DEN?

JAG HAR UNNAT MIG EN DAG UTAN KONTAKT MED TVÅL OCH VATTEN.

DET ÄR SÅ JOBBIGT ATT BLI BLÖT.

Rosornas smärta.

DET FINNS INGET SOM TYDER PÅ ATT JAG SKALL GÖRA NÅGOT SEXUELLT FÖRE JUL.

MIN KROPP ÄR EN IDIOT.

KROPPEN LYSTRAR TILL MITT NAMN.

OM JAG SKULLE KOMMA IN I RUMMET SOM EN STORM, SOM EN STORMVARNING

SÅ SKULLE KROPPEN VÄCKA MITT JAG.

DET VORE SOM ATT SNUBBLA PÅ EN HINK OCH SLÅ IHJÄL SIG HEMMA I VARDAGSRUMMET

NÄR MAN BARA HADE TÄNKT STÄDA.

(sid 56).

Ja, allting klibbar fast. Dåtiden är som klibbigt klister och framtiden fastnar i för mycket tänkande.

Känslor är som vatten. Blir det för mycket så blir själen vattenskadad.

Kristina Lugn lider då rakt inte av "känslofobi" som jag skrev om i förra inlägget!

Och snubblar på hinkar gör man hela tiden...

Hink full av vissna rosor.

Fortsatt citat:

KROPPEN SPRICKER I SÖMMARNA.

DEN HÅLLER INTE IHOP MIG.

JAG ÄR KANSKE BARA EN PROMENAD

SOM NÅGON TAR I EN TRASIG KLÄNNING.

DEN ÄR KANSKE EN OBEMANNAD KROPPSHYDDA.

DET KANSKE ÄR EN SMÄRTA SOM BEHÖVER MOTION.

MÅSTE JAG VERKLIGEN GÅ?

DE NERVÖSA BARNEN BEKYMRAR MIG SÅ.

SKA MIN KROPP AV VETEBRÖD SAKNA MIG NÄR JAG ÄR DÖD?

DET ÄR JAG SOM ÄR HUSTOMTEN.

JAG HÅLLER HUVUDET PÅ SKAFT.

JAG ÄR ALLTID GRAVID PÅ DET ENA ELLER ANDRA SÄTTET.

(sid 58).

Innehållet är tomt. 

Vi ber i vår bön Fader Vår att inte utsättas för prövning, att slippa frestelser som får oss att falla.

Ändå drabbas vi hela tiden av ojämna plågor som får kroppen att spricka. Tankarna far åt alla håll och slåss med moralister och hedningar.

Man måste acceptera sitt öde.

Jaha. Vem har sagt det?

Min smärta behöver också motion. Barnen bekymrar mig, de älskade barnen, som inte längre är särskilt uppfostrade och inte kan äta med kniv och gaffel. De skriker och gapar och kräver... och är inte alls gulliga längre.

Och jag är ständigt havande med nya idéer som tar mig långt in i framtiden och tillbaka igen - bara för att finna att tiden inte fanns till att skriva allt jag ville.

Havande - med mig själv?

Sista citatet ur Kristina Lugns efterlämnade dikter:

JAG KASTADE GLÅPORD PÅ MIG SJÄLV

FÖR ATT FÅ DEL AV GEMENSKAPEN.

MEDKÄNSLANS SPARV STRÖK MED PÅ HEMKUNSKAPSLEKTIONEN.

SEDAN VAR UNIVERSUM ALDRIG MERA MIN PLATS I EXISTENSEN.

VEM SOM HELST HAR RÄTT ATT BESKRIVA MIG FEL.

MEN INTE SÅ SÄRSKILT MÅNGA KÄNNER BEHOVET ATT SÄGA NÅGOT ALLS.

ALLRA MINST TACK.

DET VAR VAD JAG TILLFÖRDE ERA LIV.

DET VAR INTE MYCKET ATT TACKA FÖR.

OM JAG HADE BRERÄTTAT ATT JAG ÄR LEDSEN 

SKULLE NI HAR FÖRSÖKT ETT ELLER ANNAT.

"JAG TROR DU ÄR SÅ UTSATT".

ENSAMHETEN SKRÄMMER MIG FORTFARANDE.

DET SVÅRA ÄR INTE ATT RESA

UTAN ATT STÅ SIG SJÄLV NÄRMAST

OCH LOKALISERA DÖDEN

OCH STANNA KVAR. 

(sid 61).

Utsatt för andras ihåliga åsikter.

Hur gör de som lyckas undgå att bli utsatta för livets omständigheter? 

Det är inte mycket vi väljer. Det mesta händer av sig själv, och det enda vi kan göra är att tacka ja eller nej.

Poeten skriver om rädslan att hamna utanför, att inte komma in i gemenskapen.

En gång kritiserade jag ett sammanhang som missbrukade sina befogenheter. Jag hade rätt men de portade mig. Jag var inte välkommen längre.

Det var ogudliga korsstygn i ryggen.

Ömsesidigt sårande.

Vad tillför vi i varandras liv? Lagom doser av uppmuntran och förmaning, tröst och varning, som Paulus skulle ha sagt.

Hedningen menar att Ödesgudinnan hjälper oss att lokalisera döden, och ger oss en föraning innan dess. Något om att ta in tvätten... Jag vet inte. 

Men jag vet att det är onödigt svårt att tvingas stå sig själv närmast när vi är skapade för att vara tillsammans.

Skapade för att vara tillsammans.

Tack, Kristina Lugn, för dina ocensurerade sanningar som hjälper mig att se klart.

Du var nog också högkänslig. Eller?

Djärv var du!

Lugna hälsningar, 

Helene Sture Känslofelt.

Inte alls dåligt.

MÅLA BORT KÄNSLOFOBIER

"Konsthändigt" på Olofströms marknad.

Ännu en rolig eftermiddag med symbolpedagogiken lägger sig i avdelningen Rika Minnen.

Olofström bjöd på skördemarknad och vi fick plats mellan pumpor och honungsburkar, handgjorda kort och keltisk hednakonst...

Föreningen KONSTHÄNDIGT hade flera bord där barn och vuxna kunde sitta ned en stund och teckna.

- Nej, jag kan inte...

- Nä, det blir bara fult...

Just det! Här tecknar vi "fult snyggt" som ju är mitt signum.

Kom på kurs!

Jag funderar på varför vi tänker för mycket och känner för lite?

- Känslofobi är något som kan hämma oss i vardagen och det påverkar våra relationer, säger psykoterapeuten Deborah Mühlrad i en artikel som ligger här på skrivbordet.

Redan i barndomen kan vi få våra känslor så förtryckta att vi gömt dem långt in i själens garderob.

Det är bara huvudet som gäller. 

- Tänk efter före, skärp dig, var inte så känslig...

Att då sätta sig ned och försöka teckna kan vara en stor utmaning.

- Vad ska det föreställa?

- Ingenting!

Suck. Ännu jobbigare.

"Känslofobi" - Debora Mühlrad.

Men sakta visar vi pedagogiken hur linjerna lossnar från förnuftets övervakningssystem.

- Ta den tjocka blyertskritan och gör några enkla mönster på den här gamla tidningen... Bara runt, runt eller taggigt eller fyrkantiga streck...

- Rita dit några ögon, gärna flera stycken, sju åtta stycken.

- Nej, det kan man inte!

- Just det. Det kan man ju inte... eller så gör du det bara.... för att det är roligt, och för att se vad som händer.

En bra början!

Jag läser att Deborah säger att varje barn behöver få utforska sina känslor och känna dem.

- Annars kan det bli så att känslor kan ses som farliga, ja de kallas för irrationella och står lägre än våra tankar.

Känslor är sanna, men de skall passera förnuftet som sorterar känslorna i "lämpliga" och "olämpliga".

- Känslor är inte farliga, säger psykoteraeuten i artikeln, men många av oss känner igen oss i att våra känslor inte har varit accepterade. 

Att trycka undan känslor kan ge upphov till självkritik, oro och ångest. Många har lärt sig att undvika obehagliga känslor genom att anpassa sig, hittar vägar runt en situation eller att göra annat, såsom att träna eller jobba hårt.

Skördemarknad i Olofström.

Solen sken över Olofström och många människor strosade runt och trivdes. Under Konsthändigts tältduk började krumelurerna bli fler och fler.

- Nu får du ett vitt papper där du kan föra över din figur, med många ögon och många öron, händer och fötter...

Ingen kommentar. Nu började det lossna. Huvudet fick ledigt, och känslorna i mage och hjärta tog sig ut genom handens ritande.

Andäktigt såg vi vad som hände, gång på gång.

Starka bilder, kraftfulla figurer och ärligt kladd blev ett uttryck för den sanning som bodde hos tecknaren.

Arg? Eller hungrig? "Han äter aubergin". 

Känslofobi, det är ett bra ord, men sorgligt eftersom det är sant. Att vara rädd för sina känslor, att nästan känna skräck för att erkänna hur det verkligen är fatt.

- Många hoppas att andra skall kunna läsa våra tankar, särskilt när vi är irriterade eller besvikna, säger Mühlrad i artikeln.

Ofta handlar det om att vi har svårt att känna igen och uttrycka vår ilska.

Istället tar man fram den känsla som är mer tillåten i sammanhanget, och kanske säger:

- Jag är trött... jag är ledsen... jag vill vara ifred... Allt utom att erkänna JAG ÄR ARG.

Och så anpassar man sig istället för att stå upp för sin äkta känsla.

- På jobbet kanske vi säger 'ja' till allt, trots att vi inte orkar. Många vill inte vara till besvär (typiskt kvinnligt?) och går därför över sina egna gränser. 

Relationerna påverkas och när man kommer hem släpper man ut all samlad frustration över familjen... som inte förstår varför de får så mycket ovett.

Deborahs tips. Lite suddigt...

En pojken som satte sig hos oss för att rita hade en mycket säker stil. Han fattade med en gång hur han skulle göra. Sedan fick han syn på en tokig bild som jag och min kollega tecknat vid ett annat tillfälle.

- Den vill jag rita av!

- Javisst, Gör din version!

Snabbt och lätt blev den oformliga gulgröna varelsen mycket mer konkret. 

- Får jag behålla den?

Han hade lånat vår bild för att kunna uttrycka det han kände. Glad gick han där ifrån och vi var mycket nöjda.

En människa mindre med känslofobi!

Titta på ögat...

Sedan kom det några vuxna som vi fick en fin pratstund med. Men där gick det inte alls att bryta igenom tankens rationalitet. Kreativiteten var helt låst i "hur det skall vara". Vi försökte utmana för att väcka fantasin, där många känslor bor, men det gick inte.

- Vågar du rita dit fyra armar istället för två? Vågar du ge dem en annan färg än "hudfärg"?

- Nej, så ser det inte ut.

- Det har du rätt i. Men om vi leker lite, vad händer då?

Sakta, sakta vågade hon försöka. Och det som då hände var att hon förstod att vi som människor har "många armar" för att kunna gripa - be-gripa - tillvaron.

Ett stilla leende spreds i hennes ansikte och vi jublade tyst. 

Ännu en människa som bröt sin känslofobi! 

Det var stort.

Min Aulawaabel med många griparmar.

Det är så symbolpedagogiken fungerar.

Det finns en teknik där vi kan komma åt den stängda garderoben och låta känslorna få ta plats igen.

När vi bjuder in till gruppverksamhet kan vi arbeta långsiktigt och med samtal och skrivande för att ge ord åt det som händer.

Vill du ha kontakt med oss?

www.symbolonviaunna.se eller helen.kemi@symbolonviaunna.se

Att utvecklas med symbolernas hjälp har gett mig livet tillbaka från ett yrkesliv som missade människans välmående. 

Om du bor i närheten så kommer det att hållas två kurser nu i oktober, med samling vid Metallstugan i Olofström. Hör av dig!

Symbolpedagogik.

Så låt oss tillsammans fortsätta måla bort alla känslofobier!

Färgglada hälsningar, 

Helene F Sturefelt, symbolpedagog, tecknare och författare.

- med stort tack till min fina vän Helen Kemi,

- och till Deborah Mühlrads tips, 

- med tack till Martin Wingrens artikel i Sydöstran, 27/9-25.

Psykoterapeut Deborah Mühlrad.

ANDLIGA SÅNGER nr 124 - HÄMND & NÅD

Musik om hämnd & nåd.

Välkommen till Andliga sånger, utsänt från radio Sölvesborg på 92,0.

Inte anfall, inte försvar, men tankar om HÄMND... och NÅD, att låta hämnden tillhöra Herren och inte ta den i egna händer.

Det blir musik från hednisk tid, krigsskildringar och den underbara, gudomliga nåden som löser allt.

Klicka på noten så startar 59 minuters musik och reflektioner.

Befriande nåd.

                             MUSIKLISTA

Signatur "Det sjunger i själen och hjärtat" - Ciccie Pernveden Malm.

VIKINGTONES - Vasteby horn och Wooden Lur.

CD'n BEFRIANDE NÅD - I Nådens Tid: Peter Bergstrand, Kärlekssång: Erik Tilling och Millan Holm, Förunderlig nåd: Claes Vårdstedt och Ann Alinder, Invid Golgata kors: Charlotte Nordin.

Folkmusikgruppen MEDVIND från CD'n Drakens huvud - Drakens huvud, Döden på heden, Vargen.

De har besökt vikingamarknaden i Näsum vid flera tillfällen. 

Medvind - Drakens huvud.

Den danska folkmusikgruppen PÖBEL - om att vara belägrad: The Siege, och Lux Luminum; en Mariahymn från 1470.

SABATON besjunger krigets galenskap i samarbete med historikern Bengt Liljegren:

Cd'n - The Art of War: Sun Tzu Says, the art of war.

Cd'n - Heroes: the Ballad of Leslie Bull

Cd'n - Carolus Rex: en livstid i krig

Läsning ur Romarbrevet kapitel 12 och Filipperbrevet kap 2 samt ur boken "Sköldmön" av Birgitta Thulin, när vikingatid övergick till kristendomen försoning och förlåtelse. Nu var vendettorna brutna.

Sköldmön av Birigtta Thulin.

Snälla hälsningar med Guds frid, från

- Helene F Sturefelt, programkreatör,
- Jörgen Hjärtenflo, ljudtekniker.

Läs mer här:

Sturellas Fotoblogg: MEDVIND för VIKINGAMARKNADEN

Sköldmön. 

POLITIK I KYRKOVALET

"Så fick partierna makten i Svenska kyrkan".

Jag är trött på att höra mig själv gnälla över den partipolitiska närvaron i kyrkovalet.

Jag är trött på att de är där över huvud taget, eftersom deras argument inte håller - demokrati kan vara en representation av helt andra grupper än de partipolitiska.

Därför har jag till min glädje kommit över en god artikel i tidningen Dagen, 19 sept 2025, där deras reporter, Johannes Ottestig, har läst tre kyrkohistorikers böcker. Jag citerar ur hans sammanfattande artikel, där hans frågor är mina frågor.

"Svenska kyrkans valsystem är unikt i kristenheten. Ingen annan kyrka har ett sådant partipolitiskt system som Sverige.

Det slår kyrkohistorikern och den tidigare biskopen Sven Thidevall fast.

Men hur gick det egentligen till när de politiska partierna fick makten i kyrkan?

Tack Johannes Ottestig och Sven Thidevall.

Vi är ju många som tänker att "i och med socialdemokratins långa maktinnehav, så har de fått bära skott för partipolitiseringen av kyrkan. Men det var en högerregering som lade fram förslaget - och alla partier var för det".

Detta visste inte jag.

Men jag visste att det var de utbrytande frikyrkogrupperna som drev på demokratins framväxt vid 1800-talets senare hälft, då det inom de första baptistförsamlingarna hade kvinnor med i styrelsen - vilket var banbrytande på den tiden.

"1862 fattade riksdagen två avgörande beslut för svenska kyrkans fortsatta utveckling.

Dels inrättades ett allmänt kyrkomöte, dels beslutades att de existerande kyrksocknarna runt om i landet skulle ersättas av två sorters kommuner:

- en civil (borgerlig)

- en kyrklig.

Svenska kyrkans flagga.

Sven Thidevall betonar vilken avgörande förändring detta blev. 

- Den lokala nivån var för första gången inte längre enbart kyrklig. 

Ännu en stor förändring kom då riksdagen 1862 beslutade att inrätta ett allmänt kyrkomöte där "läroståndets och församlingarnas gemensamma tanke skulle komma till uttryck".

Oloph Bexell skriver i Sveriges kyrkohistoria del 7 att "de kyrkliga frågorna vid den tidpunkten uppfattades som 'icke-politiska vilket innebar att varje ombud skulle agera och rösta efter personlig övertygelse.'

Drygt 60 år senare är bilden en annan.

- Vad jag funnit är att det i kyrkomötet 1929 fanns aktiva högermän, men inga socialdemokrater, inga frisinnade bondeförbundare och inte heller några liberaler, säger förre biskopen Sven Thidevall.

Förklaringen till detta är enkel:

- Övriga partiers företrädare engagerade sig inte i valet till kyrkomötet.

Kyrkomötet lånar riksdagens lokaler, 1989.

1930 fattade riksdagen ett nytt beslut som fick avgörande betydelse för Svenska kyrkan; då antogs en lag som reglerade den kyrkliga kommunens organisation och styrelse. 

Framför allt innebar det att kyrkofullmäktige infördes i de större församlingarna.

Jag är inte särskilt intresserad av organisationsstrukturer, men jag vet att det är viktigt. Så jag försöker förstå lite till... och fortsätter citera ur Dagen:

"Det som hände 1930 var att en kommunal valordning infördes i kyrkan, vilket medförde att det blev partierna som kom att sätta upp listor till valet.

Dessförinnan var partierna inte en del av kyrkopolitiken."

Jag tror att jag hänger med. Gör du?

St Petri kyrka, Malmö.

Biskoparna ville ha det på annat sätt. De skissade på ett reformprogram för kyrkan, där en av punkterna handlade om att få in folkkyrkorörelserna i den kyrkliga strukturen. 

De skickade in denna gemensamma motion till kyrkomötet 1929.

Här har vi den springande punkten som jag sökt. 

De kristna styresmännen sökte demokratin i folkrörelserna - inte inom partipolitiken! Det är ju detta många av oss efterlyser i vår tid!

Varför gick inte denna motion igenom?

Jag läser att kyrkomötet ställde sig bakom stora delar av biskoparnas motion. 

"Men i slutändan spelade det ingen roll. Kyrkan var nämligen bakbunden av rådande lagstiftning som innebar att kyrkomötet inte kunde lämna egna förslag till regeringen".

Vad är detta?

Herrens väg blockerades.

Kyrkohistorikern Sven Thidevall svarar:

- Kyrkomötet kunde bara svara på sådant som kom från regeringen. Dock hade kyrkomötet vetorätt i frågor gällande kyrkolagstiftningen".

Ja, men då så. Eller?

Det är bara det att församlingarna var kyrkliga kommuner. Och då var det kommunallagstiftningen som gällde - inte kyrkolagstiftningen...! Alltså kunde de inte tillämpa sin vetorätt.

Det är 1930 det händer. Och den dåvarande ecklesiastikministern Claes Lindskog kom med det förslag som än idag ställer till det för oss - men alla var med på det:

Ministerns plan var inte kyrkans plan...

Ecklesiastikministern representerade högern i riksdagens andra kammare, något som är "jätteviktigt att komma ihåg" säger biskop emeritus Thidevall:

- I och med socialdemokratins långa maktinnehav i svensk politik så har de (S) fått bära skott för partipolitiseringen av kyrkan, vilket är fruktansvärt orättvist.

- Det var en högerregering som lade fram förslaget, och alla partier var med på det, utom kommunisterna.

Riksdagspolitikerna var medvetna om kyrkomötets negativa inställning. Samtidigt fanns det alltså en bred politisk enighet om att de föreslagna förändringarna skulle kunna innebära en risk att "kyrkliga angelägenheter i högre grad än tidigare skulle behandlas efter partipolitiska grunder".

Förslaget kom från - höger.

Fanns det verkligen inte några andra intressegrupper som kunde ha fyllt den plats som partierna började ta?

Tjugo år senare, under kyrkomötet 1948, uttalade sig Bo Giertz (senare biskop i Göteborg) att det i så fall skulle kunna vara EFS eller BV - Bibeltrogna Vänner, alltså kristna grupper inom kyrkan.

Tyvärr blev det inte så.

Vi kliver 50 år framåt i tiden. Nu blir det ännu värre. Prästplatser började försvinna.

1982 kom ett riksdagsbeslut att kyrkomötet utökades till 251 ledamöter, samtidigt som den fasta representationen av präster och biskopar togs bort.

Detta är mycket allvarligt. 

Kyrkans högsta ledare får inte deltaga i kyrkans egen riksdag, där beslut fattas om dess lära och innehåll!!

Det är som att bagaren inte får vara med och bestämma bullreceptets innehåll, dirigenten får inte välja noter eller flygtrafiken sköts inte längre av piloter...

Konsekvensen blir att de politiska partierna på allvar fick makten på nationell nivå i kyrkan. 

Kyrkomötet behöver sina präster och biskopar.

Så, där står vi nu.

Det hjälpte inte att staten skilde sig från kyrkan - de politiska partierna biter sig fast i alla fall.

Och jag avslutar som jag inledde:

- Det finns ingen annan kristen kyrka i världen som har ett så politiserat system för kyrkan som Sverige.

Då är det inte konstigt att kyrkans inre tro har så svårt att få plats. Sekulariseringen är cementerad i systemet. 

Endast den kyrka som läser Bibeln är levande.

Endast den kyrka som är missionerande är på riktigt, och växer.

Låt oss göra det.

Kyrkomötet 1979, ÄB Olof Sundby i mitten.

Opolitiska hälsningar, med tack till reportern Johannes Ottestig för en mycket god överblick i denna krångliga historik, som till och med jag sakta börjar förstå...

Helene F Sturefelt, röstare.

P.S. Valdeltagandet i landet blev 19%, en svag uppgång.

I Blekinge är (S) störst liksom ett antal lokala icke-politiska grupperingar (tack och lov!).

Käre, älskade Jesus,

- hjälp oss. Amen.

Jesus, varken vänsterliberal eller sosse! Basta.